Förnekelse kan ske i samband med förändring som man upplever att man saknar kontroll över och även i samband med en händelse eller situation man ogillar.

Att förneka är vanligt när man vill att vissa saker ska vara som man önskar, och inte som det är. Det är ofta kopplat till förändring. 

Förnekelse är väldigt ofta en företeelse i samband med kritik där den kritiserade kan uppleva sig överrumplad, saknar insikt, känner sig mindervärdig eller helt enkelt inte vill inse och acceptera det som sker. 

Förnekelse är något vi människor går in i när något går emot vår vilja och önskan, och kan i ren envishet och ilska p g a bristande acceptans hålla sig kvar som ett skydd för att slippa anpassa sig. Väldigt ofta för att man vill bestämma. Gärna över andra också.

Alternativa lösningar, förslag från andra personer kommer inte tas emot med god vilja eftersom man inte vill acceptera den rådande situationen. Kanske är detta den tydligaste beskrivningen av vad förnekelse innebär.

Vi människor tycker om att förlita oss på exempelvis en rådande situation som för oss känns trygg och bra. När den situationen ändras och omkullvälter våra planer, våra förhoppningar, önskningar och visualiseringar, kan det enkelt leda till att vi vill förneka det som sker.

Vi vill gå emot den verklighet som råder och vill inte acceptera. Vi är inte särskilt tillmötesgående och använder ofta ilska som ett motiv att driva vår egen vilja vidare och prioritera våra egna behov och önskemål, utan hänsyn till omgivningen.

Människor i en förnekelsefas saknar självinsikt och ofta empati.

Det är inte helt ovanligt att människor som missbrukat går tillbaka till den ålderns känslomässiga utveckling de var i när de började sitt missbruk. I samband med missbruk ”kapar man topparna” av sina känslor och syftet med missbruket är oftast just att slippa känna. Att undfly den verklighet som råder och söka lindring med hjälp av det medel som lindrar. Det handlar om smärta.

Det är också därför ilska kommer upp till ytan när någonting kan påminna om det som kan upplevas som jobbigt eller ett hinder för att må bra om något eller någon stoppar det. 

De använder samma manipulativa sätt som tidigare i sitt missbruk även som nykter. Att använda sig av manipulation och flytta fokus från sitt eget ansvar till det eller den som enligt deras uppfattning hindrar dem att nå dit de önskar. Få som de vill helt enkelt.

Det låter som en bortskämd unge och ja, beteendet är väldigt likt.

När ilskan och missnöjet lugnat sig efter en tid vill ofta personer i förnekelsefasen förminska det händelseförlopp som utgjorde förnekelsen och missnöjet. De vill även förminska den person eller de personer som var involverade. Det har att göra med deras egen bristande självkänsla. Ett mindervärdeskomplex.

För att vara tydlig här vill jag betona att de som är i en förnekelsefas under inga omständigheter behöver att ägnat sig åt missbruk, utan kan i allra högsta grad utveckla samma beskrivning och beteende som beskrivs i texten. Avsikten är att tydliggöra beteenden och faserna då vi tyvärr är många som har tämligen goda informationer om just missbruk som förekommer inom många områden och på olika sätt. Allt behöver inte handla om droger eller alkohol, utan kan likväl handla om att arbeta för mycket och hela tiden, spelmissbruk mm. Det behöver inte handla om Dig, utan likväl någon i Din omgivning.

Vi återkommer till beteendet med behov av att förminska andra för att själv känna sig lite bättre. Ofta sker detta med ironi, sarkasm och cynism. Ofta dolt bakom skämt och att vilja skratta och göra sig till en lustigkurre. Det är kopplat till den låga självkänslan och de oläkta känslor personen bär inom sig som ånyo kommer upp till ytan och gör sig påmint om just det som är oläkt.

Givetvis vill de inte gå tillbaka och då kan det upplevas enklare att skuldbelägga det som är utanför en själv. Det, de eller den. Inte de själva i alla fall.

Om, och i så fall när de börjar närma sig fasen av insikt finns fortfarande ett motstånd inom dem. De kommer att vilja ifrågasätta exempelvis:

-Varför nu?

-Varför har de inte sagt något?

-Varför sker detta eller varför gör personen såhär?

Det är en inbyggd skyddsmekanism som för dem är ett medel att, igen undkomma verkligheten, situationen och att acceptera hur det förhåller sig. Samtidigt undkomma eget ansvar och i deras värld kommer de tolka det som att något eller någon går emot dem. De tar det personligt. De vill inte inse att de inte har med det att göra utan en förändring som av olika skäl behöver ske.

Under den här motståndsfasen kan irrationellt beteende visa sig och även leda till tydligt påverkat sinnestillstånd. Människor kan lämna, säga upp sig, upplevas som uppgivna och påvisa en nedstämdhet.

Dessa personer bär i denna fas på ett inre hopp om att förändringen inte ska bli av. Det är lite som att stoppa huvudet i sanden faktiskt. Personen vill gärna dra sig undan med motivationen igen, att det är p g a något eller någon. Igen, för att undkomma ansvar, insikt och självmedvetenhet.

Om det öppnas upp för en dialog får man nog räkna med att det kommer föreligga ett behov av ältande. Att samma fråga/-or kommer upp om och om igen. Det har att göra med förnekelseprocessen. Man vill inte acceptera att det är som det är, eller kommer bli en förändring. Det är lite som att vagga sig själv i syfte att finna trygghet. Även en form av läkning i viss mån.

Självklart kommer inte svaren tas emot med välvilja utan räkna med att personen kommer vilja ikläda sig rollen som offer och kanske med ett gråtmilt beteende. Gå inte på det. Det är ett spel för galleriet och är i manipulativt syfte för att få sin vilja igenom. I n t e för att visa någon som helst hänsyn eller empati för det eller denna någon som orsakat ”besvären” för personen i förnekelse.

Det kan bli en seg process fram till själva fasen av acceptans. Om den nu inträffar.

I det fall det sker, kommer småningom personen se möjligheter och acceptera att deras egen själviska vilja inte kommer uppfyllas och lugnet infaller.

Det kan nog vara så att bitterhet, känslor av att bli kränkt, (eftersom personen tar det personligt) en viss cynism finns kvar och ilska för att på så vis ”äga” möjligheten att få ”rätt”. Det är mycket viktigt för personer med låg självkänsla just att kämpa för att de ska få ”rätt” och andra ha fel så att de får dem att känna sig lite bättre. Att verkligheten inte ser ut så vill de inte ta någon hänsyn till. De gillar strutssyndromet. En trygghet för dem.

Eftersom de tar händelser personligt i livet kommer de också ha svårt att förlåta.

De kan säga att de förlåter, men (främst om man har en bakgrund inom missbruk) de kommer inte göra det. För dem är det en inre drivkraft att inte förlåta utan föredra ilska och förakt, för att känna sig lite bättre. Dem som de upplever förakt för är sidor/egenskaper hos dem de själva önskade att de hade. De vill inte bli påminda om det de saknar, och det leder till känslomässiga utmaningar för dem.

Det här är något de kan göra någonting åt genom främst samtalsterapi med en erfaren och professionell psykolog, terapeut eller personlig coach. Kommunikation är oerhört värdefullt eftersom det även erbjuder konstruktiva frågeställningar personen får, så att tankar och känslor börjar ta en mer konstruktiv form och läkning kan ske.

Det behöver absolut inte ta några evigheter i tid eller kosta mycket pengar. Det viktigaste är att personen vill.

Ofta är det ganska lite som krävs för läkning av sitt inre barn och känslor. Det som är grundläggande är att man absolut behöver vara uppriktig, ärlig och sanningsenlig i processen. Manipulation och offerbeteende kommer inte bidra till någon läkning. Det är nämligen motsatsen till det.

En bra början är att vara vänlig mot sig själv vilket underlättar.