fbpx

Familjemönster och att sänka andra… t ex sina barn.

Skriven av christinarosenberg

december 12, 2021

Vad ger Dig rätten att behandla Dina barn lika illa som Du själv blivit behandlad?

Vad ger Dig rätten att döma och vara kritisk på samma sätt Du själv blivit kritiserad?

Vad ger Dig rätten att trycka ner, fördöma och förödmjuka för att Du själv blivit det?

Vad ger Dig rätten att kränka för att Du själv blivit kränkt?

Bara för att Du själv känner Dig liten som människa ger det inte Dig rätten att förminska andra.

Din låga självkänsla ger inte Dig rätten att sänka andra människor allra minst Dina egna barn!

Människor med låg självkänsla tenderar ofta att kritisera andra, jämföra sig med andra och påtala andra människors fel, brister och misstag för att de ska känna sig lite bättre själva.

Som om det skulle göra dem bättre genom att sänka andra? Nej, självklart inte. Det leder snarare till ett ökat mindervärdeskomplex som vidare ökar behovet av trycka ner andra och skapa drama över andras misstag.

Det är olyckligt att människor ”mår bra” av att det går sämre för någon de är avundsjuk på.

Än mer olyckligt att människor som upplever sig kränkta, inte vill erkänna sina egna misstag eller känner sig mindervärdiga trivs med att belysa andras problematik istället för att hantera sin egen. Det är ett sätt att undvika ansvar givetvis. Det leder också oftast till att de vill skylla på någon eller något. Det är alltid någon annans fel och något utanför dem själva som är orsaken till deras utmaningar/problem. 

Låg självkänsla kan visa sig på så många sätt. Över- eller undervikt är ett klassiskt exempel. Människor som inte är nöjd med sin kropp vill ofta jämföra sig med andras kroppar och söka fel hos dem för att förhöja sig själva, och paradoxalt nog finns även en avundsjuka mot dem som de finner har kroppar de själva önskar sig – och kritiserar dessa personer ändå, för andra saker. Kan de hitta något att klaga på, gör de det. Allt för att slippa känna sig som den lilla människa de känner sig som.

Osäkra människor drar sig inte för att låta detta gå ut över sina egna barn heller, tyvärr. Den ständiga kritik de har mot sig själva flyttar de över till sina barn, vilket givetvis leder till att barnen ständigt har en känsla av att aldrig duga och räcka till.

Det är knappast någon nyhet att barn plockar upp sina föräldrars både uttalade och outtalade kritik. Det kan handla om kroppsvikt, grannar, släktingar, arbetskamrater, chefer m fl. Det kan handla om vad som helst. Den gemensamma nämnaren är kritik. Att ständigt, ständigt kritisera för att de själva mår så dåligt att de känner detta malande behov att kritisera andra för att desperat finna något som får dem att känna sig lite bättre själva. Att slippa känna sig sämst.

Detta mönster är som ett gift. Ett gift som sprider sig från en person till annan. Från föräldrar till barn osv. Det blir lätt till ett familjemönster. 

Barn gör i regel det föräldrarna gör, såvida man inte som vuxen, eller när man blir lite äldre väljer att investera i sin egen personliga utveckling för att bryta det dysfunktionella mönstret genom ökad medvetenhet, ökade insikter, förståelse och kunskap.

Det är en utmaning om man lever nära sina föräldrar eller förälder. Det är tacksamt med distans för att få perspektiv men även tid. Tid för reflektion. Jobbar man jämt eller har en hög belastning av göromål kan det vara mycket svårt att upptäcka att man kanske själv bär på ett osunt beteende.

Det är mycket klokt som förälder att investera i sin egen personliga utveckling för att bättre förstå sitt eget beteende, varifrån de kommer, för att bli medveten, få insikter, förståelse och kunskap inte minst.

Idag är det påtagligt tydligt att människor generellt har mycket, mycket svårt att ta konstruktiv kritik eller ens be om ursäkt för något som är uppenbart. Hur uppenbart det än månde vara, tycks människors förmåga och mognad avtagit för att ha modet att ta ansvar för sina misstag. Strategin att försvara tycks vara det mer vanliga nu för tiden. Försvara minutiöst eller tiga ihjäl situationen. Blunda för den. Stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Ofattbart ansvarslöst enligt min uppfattning. Vad lär man då sina barn, för att inte tala om sig själv? Inte begåvat.

Jag har än idag under mitt 55 åriga liv inte stött på en enda gudstrogen som, underförstått då ”bör” följa Guds 10 budord, efterlevt dessa. Lika lite har jag någon gång träffat någon som hänvisat och dessutom gärna förespråkat de sju principerna (The seven principles) inom den mediala, spiritualistiska sfären av människor som efterlevt dessa. Av den anledningen har jag svårt att känna respekt för dessa personers verkliga värderingar och hur de lever själva. Jag kan respektera människorna, däremot saknar jag trovärdigheten hos dem. Det skulle jag göra om de levde som de lär.

Det är så kolossalt lätt att döma. Ta missbruk som exempel. Jag är uppvuxen med att det är förfärligt att ta en sup till sillen, alkoholintag överhuvudtaget eller att röka cigaretter. Däremot har det tydligen varit helt okej att mer eller mindre äta ihjäl sig. Det är också ett missbruk. Jag har aldrig riktigt förstått den där inre kompassen av ”bristande inre moral” som om överätande skulle vara ”finare” än om man är rökare? Att motivera att exempelvis alkoholmissbruk kan leda till ett oönskat beteende som skadar fler än sig själv duger inte, eftersom överätande också ger det resultatet. De dömandes egen moralkompass behöver definitivt en kraftig översyn! Jag anser att problem är problem och inget är fina eller fulare än det andra. Det är vad det är. Problem. Alla får uppleva dem!

Att människor gör misstag är en del av livet. Vissa gör man medvetet och andra gör man omedvetet brukar jag säga, och det är okej. Däremot att förespråka om att efterleva vissa standarder och därefter inte göra det själv, gör det mycket svårt att känna tillit till dessa personer. De saknar trovärdighet helt enkelt.

Jag nämner detta eftersom vi fortfarande lever efter spåren av Jante-lagen och religioners påverkan då våra anfäder också påverkats av dessa, vilket gör att mönstren ofta fortsätter till dagens generation.

Jag vill påkalla uppmärksamhet om vilka beteenden vi har och hur vi tillämpar dem på varandra. De kan få väldigt tråkiga effekter och det finns goda förutsättningar till utveckling och ett ökat välmående genom att bara förstå mer.

Människor som levt i en övertygelse, kanske hela sitt liv, kan komma ha mycket svårt att förstå att det föreligger något som helst behov av utveckling eller insikter. De kanske t o m har en uppfattning om att de har ”rätt” och andra har ”fel”. Om de blir ifrågasatta är det inte ovanligt att de inte ”har en aning om” vad Du talar om, eller att de helt enkelt säger sig inte förstå.

Sannolikt är det så att, de inte förstår. Kanske har de inte förmågan till det.

I vissa fall kan jag tro att de kan vara blockerade. Att de helt enkelt ”stängt av” och valt att inte lyssna på någonting annat än just det, de själva tror på. Något utöver det är helt enkelt inte intressant för dem och förmodligen även för ansträngande.

I andra fall kan det kanske vara så att det enda de har i livet är ”rätten till att ha rätt” och håller fast vid det med näbbar och klor, i tron om att de kanske inte har någonting annars.

För några kan det nog vara så att deras liv begränsat dem i sådan utsträckning att när de väl givits, eller tagit utrymme föredrar att vara självutnämnda ”lärare” och ”domare” för att på något vis få sin revansch. Sitt utrymme i livet. 

Många makthavare har missbrukat sin ställning, och gör definitivt fortfarande världen över för att de dels kan, och dels av rädsla tror jag, att förlora något de ändå aldrig haft. Nämligen tron på sin egen och andras förmåga. Att det finns plats för alla.

Människans bekräftelsebehov är gigantiskt.

Bekräftelsebehov är något alla människor har och oftast något som är sunt och gör att vi mår bra. Bekräftelsebehov kan också ta oss till ytterligheter där det blir som ett begär som i sin tur kan leda till krav. Ofta outtalade. Det är däremot inte sunt. Det tar mycket energi av andra och personer med stort bekräftelsebehov som har ett mönster/begär av att få det av andra undgår att lära sig skapa det själv och ge det till sig själv. Förnöjsamheten efter att ha uppnått något på egen hand uteblir och det blir som en drog att söka andras bekräftelse för att alls orka leva och finna någon form av glädje.

Bekräftelsebehov går väldigt mycket hand i hand med ego. Märk väl, egot bygger även på rädsla och själviskhet som exempel, gör inte det. Själviskhet gör att människan tycker att det är en självklarhet att ta för sig, utan vidare hänsyn till andras behov. Bekräftelsehov kan yttra sig likadant med den skillnaden att personen med bekräftelsebehovet gör det av ren överlevnad. De går sönder om de inte får bekräftelser och som i så många andra fall finns starka känslor av ångest och stress inblandat i detta. För att hålla känslor i schack tillämpar vi olika metoder för att ha någon form av ”liv”. Ett sätt att överleva och leva helt enkelt.

Ni som läst mina texter tidigare är medvetna om att jag medvetet väver in olika områden i varandra då jag finner det värdefullt och viktigt att ta med områden som har med varandra att göra. Det finns inte ett svar på en situation utan flera, som jag ofta säger.

Det jag vill belysa är att, ja, vi människor har alltid goda anledningar till varför vi gör det vi gör. Det är klokt att ta reda på varför vi gör det vi gör om vi upplever problem.

Det kan handla om att våra barn upplever problem, men vi själva upplever inte det – då har vi problem.

Vi kan bara förändra oss själva och tacksamt nog, påverkar vi andra genom att investera i oss själva, utan behov av att styra andra. Bara oss själva. En väldigt berikande och tacksam investering.

För att återgå till inledningen av den här texten, just att som förälder ta sig friheten att styra, bedöma, kritisera, lägga sig i osv vilket ofta blir resultatet med ett trist beteende som beskrivs, så är det kopplat till Dig själv som förälder. Inte barnet. Inte ens ett vuxet barn.

Du som förälder kan inte göra om Ditt barns personlighet och karaktär även om Du kan påverka, inverka, manipulera och indoktrinera. Ändå är personen en egen individ. Antingen väljer Du att stödja, hjälpa den här individen som är Ditt barn, eller så motsatsen. 

Men inse skillnaden!

En förälders roll är att vägleda och hjälpa barn till att bli en ansvarsfull vuxen i korta ordalag.

Utöver det, gärna en välmående och trygg individ som känner att den har en självklar plats här på jorden.

Om Ditt barn ständigt får ta del av vuxenproblematik de är fullständigt maktlösa inför att lösa, skapas ångest.

Om Ditt barn för höra Dig baktala någon vuxen Ditt barn kanske tycker mycket om, skadar Du Ditt barn och barnet kommer få svårt att känna tillit till både Dig och andra vuxna.

Om Du tolererar som förälder ett dysfunktionellt beteende hos Din partner talar Du indirekt om för Ditt barn att barnets behov och känslor inte står särskilt högt i kurs, utan den dysfunktionellas gör det.

Om Du inte lyssnar, ser och verkligen hör Ditt barn kommer Du lära barnet att det inte är värt att lyssnas eller höras på än mindre bli sedd.

Om Du väljer att köpa Dig fri och ge Ditt barn det den skriker efter i affären, tjatar efter osv så kommer Du lära Ditt barn att saker är viktigare än barnets känslor och barnet självt.

Om Du väljer att ge Ditt barn djur men inte vägleder barnet i god omsorg om djur, kommer Ditt barn sannolikt orsaka skada hos djur och därmed inte förstå konsekvenserna och utveckling av empati får inte sitt utrymme och förståelsen därav. Det kan leda till en okänslighet för andras behov och välmående. Alltså bristande empati.

Alla dessa exempel kan få sådana smärtsamma konsekvenser p g a oförstånd.

Nu finns massor av möjligheter att tillgå för att investera i sig själv och söka rådgivning för egen del vilket alla i ens omgivning vinner på.

Ett förlorat förtroende är oerhört svårt att återvinna. Allt handlar om trovärdighet. 

Att handla i enlighet med den man är skapar trovärdighet och trygghet.

Vill Du också satsa på Din personliga utveckling så är Du varmt välkommen att höra av Dig till mig! Jag hjälper Dig mer än gärna.

Trevlig tredje advent önskar jag Er!

Följ gärna mig på Instagram där även jag utvecklas sent omsider med små inlägg här och där. 

christinarosenberg.se

Du kanske också gillar…

Lite om Uppstigningen

Lite om Uppstigningen

Inom spektrumet ”den spirituella/andliga världen” talar vi ofta om utveckling och ofta i samma mening använder vi...

Så kom då julaftonens morgon…

Så kom då julaftonens morgon…

En glädje med gemenskap för många och för andra något som minner om ensamhet, sorg, förlust, dålig ekonomi och kanske...

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.