fbpx

Att som barn inte bli hörd eller lyssnad till.

Skriven av christinarosenberg

februari 8, 2021

Att som barn inte bli hörd eller lyssnad till sätter stora och djupa spår i en människas liv. Det ger avtryck omöjliga att sudda bort, mycket svåra att förlåta och skapar en bristande tillit till både livet självt och andra människor.

Att inte bli sedd för den man är även om man ”bara” är ett barn är så sorgligt och fattigt. Bara för att man är ett barn och underordnad vuxna betyder inte det att man kommer ”bli” det dessa vuxna önskar. 

Det går inte att bli något när man redan är. Det går däremot utmärkt att utvecklas utifrån den man är och det går väldigt mycket lättare om man tillåts av omgivningen att få göra det.

Många föräldrar önskar forma sina barn på ett sätt som går emot barnets personlighet och det leder bara till känslan av att inte duga. Sannolikt en ömsesidig känsla för både förälder och barn.

Envishet är ofta ignorans med tanke på att utvecklingen är det enda som inte går att förhindra, så hur envis en förälder än månde vara att vilja få sitt barn att vara, göra och bete sig som föräldern önskar men inte barnet så finns bara förlorare i sammanhanget.

Att sätta ramar, regler, krav och framförallt vara närvarande med sitt barn, lyssna och känna in skapar goda relationer, stärker tilliten och tryggheten för ett välmående för båda parter.

Enligt min uppfattning är det klokt som förälder att ta ansvaret a t t våga ställa krav och naturligtvis i proportion till barnets förmåga. Jag tror inte man gör sitt barn en tjänst genom att ge avkall och kanske låta sin egen rädsla styra för att undvika krav och regler. Det är ju ett sätt att ingå i ett samhälle och utan ramar blir det svårt.

Som förälder och vuxen (vilken relation man nu än har) är man en förebild för barn och ger inte en rätten att tala över huvudet på, håna, kränka, viska bakom ryggen och därefter tro att barn ska känna respekt. Tvärtom blir resultatet raka motsatsen. Ofta visas det i ilska och utåtagerande.

Jag är inte psykolog i ämnet men har själv varit barn och levt i många år med barn så jag anser mig tämligen insatt i det jag talar om. Jag har alltså upplevt det.

Jag brukar ofta säga att ”oläkta sår alltid kommer tillbaka” och vad jag menar med det är att inga lock i världen kan läggas på obearbetade känslor som om de skulle avta eller försvinna för det. Känslor är ett resultat av händelser, situationer, upplevelser. Lägger man locket på så härbärgerar man bara känslorna och ofta krymper utrymmet tills det hela bubblar över.

De bor kvar inom en tills man väljer att lyfta på locket och tillåta dem finnas där. De finns där av goda skäl. De innehåller dessutom viktig och värdefull information. Långt mer än vad intellektet själv kan läka utan kontakt med känslor.

Barn som inte blir lyssnade till kommer försöka anpassa sig i den mån det går och kommer att ha mycket, mycket lättare att höra och känna kritik än beröm. De bygger inte sin självkänsla så bra p g a detta. 

De kommer känna det som att det inte är av något värde, det de säger eller gör. Får de beröm av någon kommer de naturligt fokusera på vad de gjorde för att få beröm och försöka återupprepa det. 

Det ligger nära till hands att barnets inre dialog är ett snurrande skiva av kritik snarare än fokus på positivitet, tron på sin egen förmåga osv. 

Varför? Jo, de har inte blivit lyssnade till och hörda!

Det är inte nödvändigt att lyssna på barn och vara närvarande 24 timmar om dygnet men när Du lyssnar, så försök att vara närvarande. Visa att Du bryr Dig. Inte bara om vad DU tycker och anser som vuxen utan vad barnet väljer är viktigt och värdefullt.

Barn som inte blir hörda brukar inte sällan utveckla unika talanger och bli mycket duktiga inom vissa ”specialområden”. Det kan handla om vad som helst. Praktiserar man något och inte slarvar, blir man i regel mycket duktig på det man gör.

När man inte blir sedd eller hörd kan betydelser i livet plötsligt falna och det som en gång var viktigt, inte längre är det. Känslan av att ge upp blir som en dålig följeslagare svår att bli av med. Det kan kännas som att ingenting spelar någon roll eftersom ingen bryr sig och det kan lätt bli så att man tillåter sig strunta i mycket därför att man saknar respekt, eftersom man inte upplevt det själv. Och man känner sig ensam.

Det är svårt att ge något man inte har.

Det är ofta en anledning till stress och ångest. Stress är motsatsen till närvaro och ångest likaså. 

Det är ofta orsaken till att barn gör saker i affekt, inte noterar själva vad de gör och därför inte heller förstår konsekvenserna av sitt eget handlande. Straff brukar inte funka så bra på dessa barn. Det leder oftast bara till ilska men även ”förödelse” och kaos. Saker respekteras inte och man värnar inte om dem, andra människor, kanske djur eller huruvida ens beteende är sårande. Hur ska ett barn förstå om inte närvaron finns? Om inte någon visar vägen?

Ett barn som är utåtagerande och kanske upplevs som svår att ”styra upp”, få lugn, samarbetsvillig, inkännande osv tror jag fått uppleva ovan beskrivning under ganska lång tid. Därför kan det vara utmanande att bringa lugn och ordning snabbt, då jag tror att man behöver en längre tid av att ta igen det man tidigare missat och kanske inte förstått. Det är också viktigt att vara konsekvent. Det stärker barns tillit och trygghet.

Man kommer långt med kärlek, kramar och värmande ord men de behöver lite tillägg som just närvaron och krav som exempel så att man får uppleva att man är betydelsefull och har förmågan som en vuxen ser och upplever – så att det blir verkligt och sant.

Man kan inte veta och förstå allt. Man kan inte alltid göra rätt och vara så himla klok.

Vi är människor! Det är ok att det blir lite knasigt ibland och det är ännu mer ok att försöka igen och vara vänlig, främst mot sig själv eftersom det då blir mer självklart att vara det mot andra.

Om Du känner igen Dig som vuxen idag, att inte ha fått uppleva den där känslan av trygghet och att få ha blivit sedd så misströsta inte. Du kan bygga och stärka Dig igen och det tar inte en evighet.

Jag förstår om Du skulle önska få bekräftelse från ex Dina föräldrar, eller någon annan vuxen som varit av stor betydelse för Dig och ibland är det inte möjligt. De kanske har gått bort, de kanske är sjuka eller inte har förmågan att möta Dig. Du kan ändå nå ett inre välbefinnande även om dessa personer inte är med i bilden längre.

Och om de är det men att Du inte upplever att Du når fram eller kanske rentav blir avspisad så lämna och gå vidare! Sök stöd och support på annat håll där kraft och förmåga finns.

Var med människor som får Dig att må bra. Försöker man för många gånger att nå fram till en person som vill ha sin egen sanning är det sällan en sund relation. Inte heller bör man tvinga sig på någon även om man vill. Människor tänker det de vill tänka. Ibland kan det upplevas som för smärtsamt och därför har personen svårt att möta Dig. Det behöver inte betyda brist på kärlek. Ibland kanske personen känner större kärlek till sig själv än något annat. Då är det inget som biter s a s.

Ensamheten kan upplevas som mycket tung och ledsam. Kanske söker Du Dig till ensamhet om Du känner igen Dig i ovan beskrivning, oavsett ur vilket perspektiv. 

Om jag får ge ett råd skulle jag önska att Du ändå söker Dig till platser där människor samlas, även om Du inte vill interagera, så ta del av dem som om de vore batterier till Dig – precis som Du är för andra. Det hjälper att lyfta energin och Du är en del av något större.

Vet att Du är speciell och Du som alla andra har något att erbjuda och få.

Det finns stöd att få och allt kostar inte pengar. Å andra sidan kan de slantar Du har kanske bäst investeras i Din egen utveckling om det så är att ta bussen till en sångkör, ett parkuppträdande eller för all del i en coach som stödjer Dig i Din personliga utveckling.

Du kanske också gillar…

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *