Svårighet att ta emot kritik och att be om ursäkt för misstag man har gjort är kopplat till självkänslan, stolthet och prestige.

Man kan uppleva att man definierar sitt eget värde med kritiken man upplever vilket kan leda till en jämförelse med att man inte är värdig. 

Genom att envist hålla fast vid sin stolthet om inte vilja erkänna sitt misstag, trots att det är uppenbart är ett sätt att försöka behålla någon form av värdighet men upplever motsatsen av det vid ett erkännande av misstaget.

Det är givetvis ett undvikande av ansvar och prestige som är en anledning som kan leda till att man känner sig mindre värd som människa, och hellre ikläder sig ett högmod i syfte att bibehålla sin stolthet och upplevda den värdighet man ändå inte riktigt känner att man har.

En del personer upplever ett behov av att vilja gå i försvar eller klandra tillbaka om de får kritik, oavsett om kritiken är konkret och påfallande förenlig med verkligheten. De upplever ett intensivt motstånd som om de är utsatta för en attack, istället för att lyssna till orden som förmedlas och ta del av det som sägs. De fjärmar sig snarare och söker snabbt angripa i syfte att försvara sig från sin upplevda ”attack”. 

En del personer känner sig så kränkta att deras tankar och känslor helt uppslukas av personen som kritiserade dem, att de har ett stort behov av att baktala den personen och finna så mycket ”fel” de kan för att s a s ”balansera upp” någon form av jämvikt eller ”lika värde”, som om det har med saken att göra? De handlar i affekt och det kan pågå ett bra tag. De vill hämnas och saknar motivation till samtal och resonemang för att söka goda lösningar. De vill helt enkelt ”ge igen”.

De saknar en god och balanserad självkänsla som erbjuder dem trygghet och lugn att lyssna, och lyssna klart. Det gör även att bedömningen av informationen/kritiken som ges helt uteblir och självklart erbjuder detta beteende inga lärdomar, slutsatser eller erfarenheter för personen mer än att gå i självförsvar och attackera tillbaka. De lär sig och inte sällan även sina egna barn att tycka illa om, istället för att söka lösningar och förståelse. Det blir till ett handikapp och begränsar snarare.

Om de känner att de utsatts för dessa ”attacker” flera gånger leder det i regel till ett undvikande av ansvar som ligger utanför deras egna själviska behov och önskemål. De har inte ”råd” att tänka utanför dessa ramar utan ser till sig själv främst och det som är utanför dem själva blir till ett hot mot deras möjlighet att få ha ett värde. 

De handlar utifrån ett underläge som de upplever det och tar till den taktik de är bekant med i syfte att slippa skuld, skam och få dåligt samvete då de allra flesta människorna förstår när de gjort något dumt. Med näbbar och klor kommer de hålla kvar vid att ”de har rätt” och i vissa fall med en arrogans där skratt och leenden förekommer för att visa sig överlägsna i sin känsla av total frånvaro av god självkänsla och självkännedom.

De kan även visa på motsatsen. Framhålla sin egen godhet och gärna frammana ömkan hos de som lyssnar i syfte att få sympatier. De vältrar sig i offerkoftans trygga famn och är inte helt nogräknade med verklighet och sanning. Det är deras känslor och därmed deras verklighet.

De vill bara må bra och de kommer fokusera på sitt eget välbefinnande. Inte andras.

De kommer vilja motivera sina knasiga beslut, som drabbar andra, med alla medel och gömma sig bakom vardagligheter som om ”vi-har-inga-problem-och-mår-så-bra-så” i syfte att låtsas som om ingenting har hänt – för att slippa ansvar och känna sig som de dåliga människor de egentligen känner sig som.

Det är förfärligt ledsamt. Det är väldigt tråkigt att de känner så, samtidigt som det nog är ännu tråkigare att det sannolikt drabbar andra människor. Förmodligen är det en del som inte ens förstår det här slipade beteendet dessa personer använder för att undvika ansvar och bara göra det som får dem att må bra främst.

De kan gärna bjuda in andra i sin gemenskap men när det verkligen gäller existerar inte gemenskapen eftersom den bara existerar när det gynnar dem. De håller sig till de ”sina” och andra ej invigda i detta beteende är inte önskvärda om de riskerar att bli genomskådade. När de blir det kommer all respekt förloras och relationer upphöra då värdet av det andra människor tidigare möjligen såg i relationerna, helt saknar substans. I alla fall trovärdighet.

Att få en ursäkt som är genuint menad från personer med detta beteende och dåliga självvärde kommer sannolikt inte ske. De kan säga det, men de förstår inte själva innebörden och kan därför inte uppleva det. De har alltså inte lärt sig någonting.

Det finns ett ordspråk som säger ”ränderna går aldrig ur”, underförstått, född zebra alltid zebra. Det får man nog ha i beredskap om Du upplever möten eller situationer med människor som har det här beteendet. Du kan fortfarande vara vänlig och trevlig själv, men det är nog klokt att ha minnet att de här personerna främst kommer prioritera sina behov med de medel de känner till.

Att resonera sakligt och även framhålla forskning osv kommer absolut inte hjälpa dessa personer att förstå. De vill inte. De är bekväma och vill hålla fast vid sitt sätt av vara p g a trygghet. De kommer förmodligen inte alls vara motiverade att ta hänsyn till Dig p g a sin själviskhet och stora rädsla att inte vara av något värde som människa. 

Så länge Du känner till detta så kan Du enklare hantera det. Den enda Du kan kontrollera är Dig och hur Du önskar vara. Så fortsätt vara den Du är, var uppmärksam på Dig och om Du vill ha det beteendet Du själv har – och så länge Du är lyhörd, en smula ödmjuk och möter Dina rädslor har Du goda förutsättningar till fina relationer, inte minst med Dig själv.

Utöver det kommer Du kunna hantera kritik, ta emot den, lyssna på den och agera utifrån det Du behöver – samtidigt behålla en god självkänsla och trygghet. Något ovanstående beskrivning av en del personer tyvärr inte kommer kunna lyckas med. Ambitionen saknas.

Genom att eftersträva lyhördhet, närvaro och ökad medvetenhet skapar Du goda förutsättningar för eget gott välbefinnande tillsammans med andra. Det leder till hänsyn, omtanke och respekt. För Dig och andra.