Det finns säkerligen en rad orsaker anledningen till varför det är så viktigt att ha rätt för vissa personer och gärna genom någon form av drama, eller allvar.

Drama skapas i regel för att få uppmärksamhet och tillsammans med allvar, exempelvis ”akta”, ”vad var det som hände?”, ”vet någon någonting om den här personen som verkade annorlunda?”, ”det sker konstiga saker på den här adressen” etc. Man invaggar människor i något som antyder spänning för att leda till drama och få uppmärksamhet.

Detta är ett utdraget scenario i syfte att få en bibehållen uppmärksamhet längre än något som ger ett kort svar. Det kan ofta handla om ensamhet som grund, stress, ångest och behov av att få prata med någon. Man behöver alltså inte vara dum för att ställa den här typen av frågor utan kanske rentav ensam, ha smärtsamma känslor såsom ångest och stress som exempel.

Det är samma sak som alla former av drama. Det finns orsaker till det med. Behov av uppmärksamhet är vanligt men även beroende på vad det handlar om kan det faktiskt även handla om makt. Att vilja påvisa att man vet något andra inte vet, och därigenom fångar man inte bara andras uppmärksamhet utan man får även kontroll och kan därigenom styra samtalet. Den här formen av draman kan dessutom ha en tendens att leva kvar ganska länge utan att behöva byta innehåll av händelse. Det kan bli till en kedja av utvecklade känslor, upplevelser, förmodad utveckling tillsammans med en rad antaganden som ofta kan sakna både grund och saklighet.

Att ha ett behov av att ha rätt och skapa drama kan också orsakas av att man blivit sårad av någon vilket man har svårt att släppa och gå vidare. Det finns ett oläkt sår som skaver och retar vilket kan skapa ett behov att likna hämdlystnad i dolt budskap. Man har för avsikt att tala i negativa termer eller invagga ett samtal i negativa termer om den som sårat och underhålla samtalsämnet tills någon nappar på det och bidrar med eventuellt mer negativitet om personen som sårat, vilket ger den sårade bekräftelse, ”rätt” och tillfredsställelse. Javisst bottnar detta behov av låg självkänsla. 

I de fall ingen nappar försöker personen skapa nya draman för att läka sitt sårade ego istället för att kanske se ”sanningen i vitögat” och erkänna sina känslor även sina egna misstag för sig själv.

Människor som saknar god självkänsla kan ibland känna sig ännu svagare om de ”säger som det är” av rädsla för att bli nedtryckta av någon annan. De saknar kanske erfarenhet av att uppleva det som gynnsamt och belönande att säga sanningen och vara sann mot sig själv inte minst.

Det kan också vara orsaken till svårigheten i att säga ”tack”, då de helt vill undvika en retorik som kan få dem att känna sig svaga eller mindervärdiga.

Ofta vet man själv om man har begått ett misstag eller gjort något fel. I de fall den som begått misstaget inte vill erkänna sitt misstag, utan hellre flytta fokus från sig själv till någon annan, skapas också drama och behovet av att vilja ha rätt ökar.

Det är ofta därför en del personer har behov av att älta liknande beskrivning som ovan.

Blanda inte ihop ovan beskrivning med något om Du eller någon annan de facto inte begått något misstag men känner det som att de gjort det. Det kan leda till en annan form av ältande som inte har just med detta att göra, då det har andra bakomliggande orsaker.

Behovet av att vilja ha rätt skapar ofta en kontrollkänsla som leder till lugn, om än kortsiktigt. Inte ovanligt att ångest är en drivande faktor också.

En person som har ett starkt behov av att vilja ha rätt vill gärna fastslå det och har inte något intresse av att bli ifrågasatt, och inte heller något intresse i att lyssna på någon annan. Det finns undantag som exempelvis någon känd person, viktig person, märkvärdig person i personen som vill ha rätt ögon. Det hänger ihop med att få en tyngd i det som sägs och chansen att det ”rätta” väger tyngre än andras ”rätt” blir större tillsammans med någon med någon form av ansedd dignitet eller högre värde än gemene man. De får en högre status helt enkelt.

Tillsammans med drama, eftersträvan att ha rätt och ett kontrollbehov håller man sitt sällskap och sina lyssnare i schack och dessutom behöver man inte lyssna eller engagera sig i någon annan. Det är inte intressant att lyssna till andra för en person som vill ha rätt såklart.

Slipade s k dramaqueens (man eller kvinna spelar ingen roll), lär sig att manipulera tidigt och lär sig även genom artighet att korta stunder lyssna på andra för att möjliggöra en fortsättning för sina egna behov. De orkar helt enkelt inte engagera sig i andras göromål eller åsikter av den enkla anledningen att de dels vill ha rätt, ha kontroll, slippa stress och ångest och samtidigt ha sällskap. De gör det inte för att vara elaka och inte heller är de onda människor. Däremot har de ont. Ont i själen. De är ofta väldigt trötta eftersom de lever i ett drama och behöver upprätthålla det. Självklart attraherar de även drama eftersom de lever i den energin.

Varför slutar de inte bara?

Dramat underhåller dem och vanan trogen gör att det som sker utanför draman blir för tråkigt för dem. De inser inte heller att kontrollen de upplever är en illusion. Dessutom mycket kortvarig.

De behöver sannolikt ta sig ur sin miljö, sina tankebanor och delvis vanor i syfte att s a s bli avprogrammerade. Det är en process som tar lite tid. Man mår faktiskt väldigt bra av att ha tråkigt, men man upptäcker i regel inte det förrän man kapitulerat inför det man upplever som tråkigt. Det handlar om acceptans.

Det handlar om att börja på ny kula, omvärdera och se utanför den där tidigare välbekanta ramen som inte leder till välmående.

Alltså:

– saknar jag något, i så fall vad?

– vad kan jag göra på egen hand för att finna tillfredsställelse i livet?

– vad känner jag skänker mig bekräftelse i drama, kontroll och att få ha rätt?